Jag skall för min egen skull och kanske för att hjälpa någon annan försöka berätta om den långa resan när någon som du älskar och alldeles för ung drabbas av en massiv hjärnblödning!
Den 15/9-2008 jobbade jag i golfshopen som vanligt, lika vanligt var att min man kom in och vi tog en kopp kaffe och pratade om dagen som gått. Vi drev och skötte en golfbana som vi fött upp sedan gräsrotsnivå.
Jag är så lycklig att vi tog fikastunden tillsammans även denna dag, vi var ovänner på morgonen men rädde nu ut allting!
Min man skulle in på ett bankmöte och vi skulle synas till kvällen. Mötet var 14.30. Telefonen i shopen ringde 15.30. Man sa att jag inte skulle bli rädd men min man=m hade kolappsat efter bankmötet.
Jag trodde att han svimmat av utmattning och att allt snart skulle vara som vanligt igen.
Orkar inte skriva mer ikväll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar